God damned pigeons. Var det något jag kvickt snappade upp i England så var det denna fras. Jag som nu älskar allt från små kolibrier till stora rovfåglar avskyr duvor. Min granne tror jag matar dem, inte gör det mig nå, men sätter de sig hos mig och skiter så tvekar jag inte att vänd mig till ***** får han komma och skjuta ned dem. Då jag går in i köket till diskbänken så flyr de alla 15 i en förbaskad fart. Hann bara få med två loppduvor på bild.
En dag när de kom åkandes med sina feta magar ovan mitt huvud hetsade jag iväg dem, rädda vart de, så rädda att de gjorde en gir för att flyga åt ett annat håll. Och, de är så feta så när de girar slår deras vingar emot magen och de låter flapp, flapp, flapp. Vid närmare eftertanke så brukar det väl låta så när ungarna jagar iväg duvorna på torget tror jag visst. Hm, de är nog inte mindre feta än de som bor på grannens tak.
Men i mitt huvud finns en helt annan historia som en Iransk vän berättade för mig för många år sedan. Hans liv skulle ha varit berättat men eftersom jag bara kommer ihåg en del och viktiga fakta som bör finnas med måste uteslutas så lämnar jag det. Men det är ett livsöde fullt i förtryck och tortyr. I alla fulla fall så hade han som liten pojke ett duvslag på taket. När hann berättar om detta duvslag och sitt förhållande till dessa fåglar som vänner så är väl inte ett öga torrt skulle jag tro.
Nog om detta. Och efter den lilla anekdoten så är väl inte duvor så illa ändå
0 kommentarer:
Skicka en kommentar